Detta är mitt 201a blogginlägg. Det hade jag inte kunnat tro för ganska exakt två år sedan när jag började blogga. Funderade länge på vad man kunde göra för att fira, sen gjorde jag något annat. När man kommer på att man har en uppgift att utföra är det lätt att se det som ej påbörjad vs. färdig. Fram tills du har postat det där brevet så är handlingen ogjord. Fast man kan lika gärna se det som två ändar av ett garnnystan. Den ena ändan hittar du när du kommer på uppgiften. Den andra kanske du inte ens kan se då, men du vet att snöret slutar vid den (oundvikliga) plats och tid du kommer befinna dig på när uppgiften är utförd. När du så tagit dig igenom labyrinten och står där på utsidan så kan du se tillbaks på hela grejen. För trots att du kanske stannat upp på vägen eller gjort andra saker i mellan så finns det ett band mellan idé och utförande som inte kan separeras. Du var tvungen att sova, äta och hångla med nån för att orka fortsätta följa garnnystanet. Och du var tvungen att ta en promenad innan du körde den gamla husvagnen till skroten. Tänker man på det viset sä är redan allt på sin plats, det syns bara inte från det hållet man tittar ifrån. Och man kan inte riktigt greppa eller se hela skeendet på en gång eftersom människor har lite svårt att se fyrdimensionellt. Första inlägget på bloggen hör i hop med detta. Det finns redan en tröja där inne i garnnystanet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar