Om ett problem känns jobbigt kan man alltid svalka av situationen genom att jämföra det med något annat. Detta kan ju kännas bra och tryggt för oss här och nu, men tänk då på den stackarn som hade världens första stora problem någonsin. Typ nån halvapa som råkade tappa bort sin träklubba eller kanske en sån slemmig fisk med ben som tyckte det var skitläskigt att Darwins röst malde på om att "våga ta det första stora steget för mänskligheten". Dom hade inga svältande icke läskunniga aids-barn i Afrika att jämföra sig med.
Numera finns det ett mycket större problem för varje grå måndagsmorgon. Om man alltid jämför sin egna ostädade lägenhet med en skyttegrav under första världskriget så borde man till slut bli Steven Seagal-cool. Eller så slår det tillbaks och man bara struntar i allt. För vad är min smutstvätt mot Hunnernas framfart i Europa? Där hjälpte fan ingen fläckborttagare!
Det jag vill komma till är så klart att vi alla borde ha maskiner som mäter våra känslor. All info sparas så vi kan gå tillbaks i vår känslodagbok och kolla av hur jobbigt det var att vara nio år, ful som fan och kär i den där snygga man aldrig kommer få. Risken är dock att man upplevde gympa-lektionerna i högstadiet som jobbigare än cellgiftsbehandlingen på ålderns höst. Då sitter man där helt jävla flintskallig och bara tänker; vad skulle Steven Seagal gjort?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar