Del 3

Allt började i gårkväll när jag som vanligt packade ner allt jag äger, övervägde om jag skulle flytta, kom fram till att sånt är väldigt meckigt och därefter packade upp allt igen. Sen satte jag mig i fotöljen.
Efter en stund (fade to black, tre sek svartruta o sen vidare i samma scen) kände jag att det började killa i nacken. Jag tittade mig fram men såg inget av blogg/skräckfilmsidé-värde och återgick därför till mitt fjärrsynsexperiment.
Killandet fortsatte och övergick snart till fräsbrännarsolkänsla med Mallis-86 vibbar. Fast utan möjlighet till solhatt eller billig arbetare som håller paraply.
Jag tog fram min alltiallo spray och blåste tre långa i bakhuvet. Ingen förändring. Med hjälp av tre speglar kunde jag se mig själv i realtid. Det syntes inget konstigt. Fläcken var där, halft synlig i den turkos+skiftande belysningen som ideligen skrämde mina trötta närver med nya idéer. Eftersom jag gjort massa research om saker så drog jag genast paraleller till spökprogrammen på tv. Så fram med kameran och sätt den på sån "fortsätt ta bilder tills du inser att buffébordet är oändligt men du är uppgåsad och redo för sista såsen" funktion. Resultatet var skrämmande eller reklamerbart. (Jag kommer till den disclaimern senare.) Kolla själva.























Först såg det bara så normalt ut som det kan göra just på det stället.
Sen började det hända grejer.


Bilderna som kom upp på skärmen liknade inte alls vad jag trodde att jag tittade på eller i alla fall vad jag försökte övertyga mig om att jag trodde att jag tittade på. (Jag vet fortfarande inte och jag har svårt att tänka mig att du hänger med heller, grusvägen är stenig och har många stora hål.)























Det var bara på typ några bilder av jävligt många men ändå så var bevisen (bitvis) beviserligen (och bara bråkdelsbortburet bristfälligt) bevisande. Lampan snackar med mitt födelsemäre.


Här lyckades jag komma närmre och frågade då vilken trött X-files klon jag var med i och vem fan som kom på idén när lampan blåste på sina färgpartiklar (eller såna små bösiga ännu mindre än skitsmå) rakt mot mig. Det var då jag fattade. Dom synkade sina enheter lite som en mobil som man kan synka med datorn. Eller inte alls som det, vad vet jag. Dom lär ju inte ha haft massa nya telefon nr eller kalenderposter att spara utan mer konspirationsgrejer o hemliga hychpychare.























Jag måste ha hjälp med detta. Så jag beger mig ut på planlöst vandrande för att se om jag skärper mig.